Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Tufflan har sovit bra ett par nätter nu och det är såå skönt. Och intet ont anandes behövdes den sömnen idag då mitt tålamod prövades rejält. Förmiddagen var inga som helst problem - jag fick taket målat med tufflan sittandes i babysittern bredvid mig, vi åt lunch med mammamaffian och tufflan sov lite middag. Det var sedan som allt började. Jag skulle till Örebro för att öva ett par timmar med min showgrupp, men redan efter 2 mil skrek tufflan helt otröstligt så hon knappt fick luft och tårarna sprutade. Det gjorde så ont i mitt mammahjärta att se denna lilla gullunge så ledsen. Hon var inte hungrig, inte trött, utan något var bara fel (troligen magont). Eftersom det är svårt att köra bil med en gallskrikande bebis bredvid sig stannade jag till vid vägkanten och blev sittande med henne i famnen i över en timme samtidigt som hon grät och skrek. Jag satt där i bilen, med snön som yrde utanför, på gränsen till gråt själv men tvingade mig att skärpa mig för hennes skull. Det var bara att lägga ner alla tankar på rep med gruppen. Jag antar att de andra blev besvikna när jag ställde in med kort varsel, men min dotters välmående måste gå före (är jag hård eller mes om jag känner så?). Väl hemma igen somnade hon (troligtvis helt utmattad) och när hon vaknade var hon den glada gullunge hon alltid är. Ja, det blir helt enkelt inte alltid som man tänkt sig.