Liten blir stor

Man inser verkligen att tiden går fort när man har barn. I tisdags (3 dagar sedan) började vi skola in W på dagis och idag är det första dagen som hon är där själv. Känns både skönt och konstigt. Det är lugnt hemma. M sover, men samtidigt undrar man hur stora tjejen har det. Inskolningen var väldigt konstig tyckte vi. Vi hade nog ganska höga förväntningar på hur det skulle vara och så visade det sig att inget av det stämde.
1. För det första - ingen mötte oss i dörren när vi kom första dagen (eller någon annan dag heller för den delen). Vi fick leta upp personalen och de andra barnen i ett rum längst in i huset. Vi hade förväntat oss att de under inskolningsdagar skulle avsätta en personal som enbart hade hand om inskolningsbarnen och information kring denna.
2. Ingen information om rutiner för blöjor, fruktstund, utomhuslek eller något över huvudtaget.
3. Ingen information om portfolio eller andra rutiner som de har.
4. Ingen information om vilken roll de vill att föräldrarna har under dessa inskolningsdagar för att inskolningen ska gå så smidigt som möjligt. Vi fick fråga, men fick inget vidare svar.
5. Ingen visade oss var W hade sin plats i hallen där hon kunde hänga av sig. Vi fick fråga.
6. Ingen följer med till hallen och säger hejdå när vi åker därifrån - någon av dagarna..

Usch, jag låter jätteneggo, men jag har hört av kompisar som har barn på andra dagis och på andra orter att våra förväntningar är ren rutin på deras ställen och då blir man lite ledsen när det inte infrias för oss.